Varför?

Just nu har jag ingen bra känsla i kroppen. Jag är trött och grinig och ännu tröttare och som pricken över i ska jag till tandläkaren imorgon 7.25. Jag orkar inte, jag hatar tandläkaren, jag vill inte gå dit men jag vet jag måste. För innerst inne vet jag att det är ett gott ont att gå dit. Men varför jag har sånt obehag att gå till tandläkaren imorgon då det är en ren rutinundersökning är att för tänk om jag har hål. Då måste jag borra och det är det jag är skräckslagen för, skulle aldrig falla mig in att borra utan bedövning och det betyder att man måste ta spruta. Jag HATAR sprutor. 


Efter träningen som inte gick någe bra (alla var rätt sega och trötta) så hade jag sååå ont i foten. Fick beklaga mig lite hos dig och då var det mycket annat som också brast. Tårarna rann och jag vill inte gråta för det får mig att känna mig så ensam. Jag vet att jag inte är ensam egentligen, men man känner sig ändå så ensam.... Kanske är det så att jag saknar mamma och pappa (de är i fjällen en vecka) men de var ju inte länge sen de var borta. Men nu behöver jag de här, snart så flyttar jag och jag behöver de här nu!

Varför finns det alltid nått som sätter käppar i hjulen... När allt verkar gå mot total lycka är det någon där och drar undan fötterna på mig eller så rasar bron över ån. 

När det släpper i basketen och jag verkligen hittar glädjen i spelet och detta lagom till kvalet desutom så ja men då stukar jag foten när det är 2 min kvara av matchen. Nu gär den ont och träningen idag gick SKIT. Kan typ springa rakt fram men i sidled kan jag inte göra nått och att försöka spela försvar kan man ju glömma.....

När vi pratar och allt är bra så skiter det sig. Nu är det inte samma sak längre, kan inte skylla på grejen för det var bra efter de men nu är det trist. Men det är inte bara med dig för det känns som detta är så typiskt. När det börjar gå bra och jag börjar känna mig glad så skiter det sig.
 
Fick ett så gulligt mail häromdagen och jag hoppas nu bara att du hör av dig igen, du gjorde mig lycklig och efter så många månaders frånvaro fick du mig verkligen att le =) ja för detta var så oväntat därför blev jag glad 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0