Tryggheten bakom bänken
Innan lunch idag hade vi en föreläsning på 2 timmar som handlade om en person som gjort en stor undersökning (uppsats) om en kommun A som hade särskolan integrerat i den "vanliga" skolan. Så det fanns alltså ingen särskola utan alla gick i samma skolor och samma klasser, men läste då efter olika kursplaner. Efter 2 timmar fick vi lunchrast för att sedan ha seminarium i 2 timmar. Vi fick prata ihop oss om ett fall som vi skulle diskutera i hela klassen sedan.
Denna övning och på vilket sätt som vi gjorde det var en av de bästa övningarna på länge. Det gav ut otroligt mycket och var samtidigt roligt. Alla kom till tals och alla vi verkligen chansen att prata. Det som kanske är svårt är att gå in i en roll och vara en annan person och uttrycka dens åsikter fast men egentligen kanske inte tyckte riktigt så.
Våran lärare sa också en sak som fick mig att fundera lite. Hon sa till gruppen som skulle redovisa sitt fall nu får ni sätta er här och lämna tryggheten bakom bänkarna. Visst är det där lite lustigt egentligen att man känner den där tryggheten bakom bänken men så fort man ska ställa sig framför den så öppnar man upp sig, den där extra tryggheten försvinner och ligger kvar på bänken. Samma sak är när man har en redovisning och man (jag iaf) står gärna bakom en bänk eller en stol när jag talar. Då har man som ett skydd framför sig och gå framför den är det verkligen att lämna tryggheten bakom sig.
